hur det känns ibland...

Denna texten som är här under har Alice skrivit, tycker den är skitbra och det är så jag känner oftast. Man kan liksom känna sig rätt värdelös när alla andra rider runt i dyra saker och tränar för duktiga tränare varje helg. Egentligen ska man inte påverkas av det, men det är väl klart att man gör?
Har mycket tankar kring detta, men samtidigt ska man även vara glad för att man har en egen ponny, för det är inte alla som har möjligheten att ha det.
Som tur är har det blivit ganska mycket bättre med allt, mamma & pappa har liksom börjat fatta en del. Mamma har tillochmed börjat engagera sig i ridklubben. Haha det trodde verkligen inte!
Iallafall, jag kände igen mig ganska mycket i denna texten, verkligen!
Ta er tid att läsa den.

---

"Har vart väldigt sur på mina föräldrar nu en hel del, mest på min mamma. Varför? Jo för att jag tycker att hon inte bryr sig om mig, mitt liv eller vad jag tycker. Egentligen vet jag att det inte är så, att hon visst bryr sig och så. Men det att jag måste betala träningar & tävlingar själv har slagit till en viss nerv, känsligt område. Jag vet att jag inte har råd med allt, att jag kommer behöva välja bort vissa saker som jag verkligen vill göra, och det svider något otroligt.

~

Att se andra som har det så bra, som inte behöver välja bort något utan kan peka och få vad som helst serverat på silverfat. Vare sig det är en D&G klocka, en kingslandströja eller dyra dressyrträningar.

Jag önskar att jag fötts till en hästfamilj, en familj som tycker det är kul att hänga med på tävligar och är med i stallet, i alla fall någon gång ibland. Några som med glädje anmäler en till en tävling istället för att sucka och säga "Men räcker det inte med att vi behöver köra dig till stallet, ska vi behöva köra till en tävling också?, ska vi behöve gå upp tidigt? Nej så länge tänker jag inte köra" osvosvosv.

~

Men nu föddes jag inte till en sån familj, och har inte dom möjligheterna. Det är bara ett hårt slag att ta, att inse att man aldrig kommer komma någonstanns, aldrig långt i alla fall. Hur ska man kunna göra det utan träningar? Hur ska man kunna klättra i klasserna om man inte ens har råd/möjlighet att tävla?

~

Hade sett fram emot tävlingsäsongen 2012 så sjukt mycket. Hade mål att starta LA, mål att debutera dressyr, mål som jag faktiskt trodde på.

Hur ska jag kunna gå från LC till LA när mamma säger att jag inte får tävla fler tävlingar bara efter att ha berättat datumen för Bohuscupen?, som är LD, LD, LC..?

Känner mig helt förstörd vissa dagar, orkar knappt sadla och rida, även om det kanske går bra. Istället för att sitta upp och rida ett ordentligt dressyrpass vill jag ut och galoppera runt på fältet, för varför ska jag fila på serpentiner om jag ändå aldrig kommer kunna tävla? Varför rider jag ens då?

~

Hemskt låter det, eller hur? Som att tävla är det viktigaste. Men om det nu inte är det, om du fick reda på att din häst inte får tävlas, skulle du fortsatt kämpa med att hästen skulle trampa under sig liitelite mer bara för att en domare då kanske gett dig en 7a istället för en 6a på den rörelsen. Eller? Skulle du ha kämpat allt du har för att klara dig över en 120 bana när du likaväl hade kunnat hoppa en 1m bana och tyckt det var lika kul?

~

Ska jag skita i allt och bara rida för att det är kul, eller fortsätta träna och ta vara på dom få tävlingarna jag kanskekanske har möjlighet att åka ut på? Hur blir det den när jag måste sälja Rocky, om han bara gått LC men han sån sjuk kapacitet och lätt skulle ha kunnat gått SM om någon hade lagt ner lite pengar på honom?

Eller ska jag fortsätta som vanligt?

~

Jag vet ingenting längre. Känns som att jag måste välja, men att jag drar ut på det.

Saknar den tiden då man BARA red för att det var kul. Då man flängde runt i skogen med sin lilla B-ponny i grimma och grimskaft, hoppade 30cm hinder och rejsade runt i paddocken.

Jag skulle ju enkelt kunna få tillbaka den tiden, men känns som att jag skulle förstöra för Rocky då? Han är riktigt fin, det tycker i alla fall jag. Vill jag verkligen slösa bort det jag kämpat fram nu efter 3 år? Eller spelar det ens någon roll, han mår la inte bättre/sämre utan det? Eller? Hur blir det när jag ska sälja honom, tänk så kommer han till någon som inte tar bra hand om honom eftersom han såldes för 20 000 som en "trevlig skogsmulle ponny". Tänk så hamnar han på ridskola? Tänk tänk tänk tänk?

~

Lite av ämnet nu, men tillbaka det det att jag inte kommer kunna komma någonvart. Här sitter jag och tycker att hela världen går under för att jag inte har råd med träningar/tävlingar, medans det finna tusentals som skulle gjort vadsomhelst bara för att få en egen häst. När jag tänker efter känner jag mig väldigt otacksam då. Att ha en egen häst en en DRÖM för så sjukt många, och att någon annan där ute skulle ha förtjänat det 100 gånger mer än jag är mer än bara trovärdigt.

~

Riktigt luddig text. Men hoppas någon tar sig tid att läsa den och försöka förstå det i alla fall. "



- Har ni någon gång kännt samma?

Har samma,jag betalar allt själv...minns inte ens senast mina föräldrar köpte någonting åt mig. Men jag ber inte om något utan jag köper allt själv med egen vilja för att mina föräldrar betalar redan hästarna åt mig och vill inte be om mer pengar. Men visst man kan må dåligt över att man inte har den kingsland tröjan eller så,jag nöjer mig med ett par hela ridbyxor och ett par stövlar så klarar jag mig ;)